The Clash är tillbaka Efter dubbelalbumet "London calling" och trippelalbumet "Sandinista!" stod The Clash på sin absoluta kommersiella höjdpunkt men efter den mindre lyckade "Combat rock" (1982), trots Mick Jones femstjärniga hitlåt "Should I stay or should I go", började problemen inom gruppen. Den heroinberoende trummisen Topper Headon fick sparken och originaltrummisen Terry Chimes kom tillfälligt tillbaka. Men efter "Combat rock"-turnén lämnade Chimes gruppen och ersattes av Pete Howard. Samtidigt ökade motsättningarna inom gruppen och Jones fick helt sonika sparken i september 1983. Han ersattes av två gitarrister, Nick Sheppard, ex-Cortinas, och Vince White. Våren 1984 gav sig den nya gruppen, ofta benämnd The Clash Mk II, ut på en självfinansierad turné utan någon skiva att marknadsföra och egentligen inga planer på nästa skivinspelning. På konserterna spelade de nya låtar men nästa skiva, "Cut the crap", spelades inte in förrän i januari till mars 1985 och albumet släpptes först i november 1985. Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/2 1984. THE CLASH Johanneshovs Isstadion, Stockholm 17 februari 1984 The Clash modell 1984 är utseende- och innehållsmässigt olikt 1977 men musikaliskt var de tillbaka med sin starka rockmusik som gjorde nämnda 77 till punkrockens främsta. Efter år av parenteser medexperimentella utflykter åt reggae- och diskohållet presterade gruppen på scen med få undantag en hämningslös rockkonsert med oerhört fint mixat ljud på pluskontot. På de här drygt sex åren har Clash givetvis svikit punkidealen på många sätt. På vägen från punkhaken till ishockeyarenorna har idolglorian växt betryggande ovanför Joe Strummers huvud. Han bestämmer allt, ägde scenen och sjöng med ett enda undantag, Paul Simonons "Guns of Brixton", allt själv. Nyfriserad och blonderad vandrade han omkring med mikrofonstativet a la Rod Stewart, sjöng slarvigt men hetsade ändå upp den stora publiken med några provocerade fraser. Med Mick Jones försvann Strummers nödvändiga motpol. Han sjöng bättre och skrev mer varierande låtar. Egentligen är det ett hån att kalla detta nykonstruerade band för Clash. Men Vince White och Nick Sheppard var rörliga och fullt värdiga ersättare på gitarrer. Med Strummer ensam vid mikrofonen försvann de stora variationerna men konserten blev ändå en genomgående manifestation för rockmusiken. Jag kunde aldrig ana att så simpel rockmusik skulle bli en så attraktiv och fysisk upplevelse i en stå stor hockeyhall inför närmare 10 000 åskådare. Även de helt nyskrivna låtarna, "This is England", "We are the Clash" med flera, smälte förvånansvärt fint in bland alla gruppens klassiker. Clash turnerar nu utan aktuellt album i bagaget så repertoaren blev en ovanligt strid ström från alla deras skivor med en sensationell övervikt för de allra äldsta. Det började traditionsenligt med "London calling" och avslutades, efter tre inropningar, med "White riot". Och det var där, mellan första och tredje albumet, 1977 till 1979, Clash nådde sin höjdpunkt på skiva. Men Stockholmskonserten återgav förtroendet för gruppen. Efter nittio minuters rasande rockmusik kunde jag lätt konstatera att det mesta var vunnet denna inledningsvis skeptiska fredagskväll i februari 1984. Punken må vara död men Joe Strummer & Co lever. Joe Strummer: sång/gitarr Paul Simonon: bas/sång Pete Howard: trummor Vince White: gitarr Nick Sheppard: gitarr/sång London Calling Safe European Home Know your rights Are you red...Y Rock the Casbah Sex Mad World Clampdown The Guns of Brixton The Dictator Complete Control White Man in Hammersmith This is England Police and Thieves Three Card Trick Garageland T This is Radio Clash Janie Jones I Fought the Law Glue Zombie Tommy Gun We are the Clash Brand New Cadilac Armagideaon Time I'm so bored with the USA English Civil War White Riot / Håkan